mandag den 18. maj 2015

Storytelling and what makes us laugh!



On April 11th we had the pleasure of having a workshop with Ashley Ramsden in Helsinki. The course was full and a truly multicultural group of storylovers -from  Russia, Estonia, Greece, Brazil, the UK, Spain, Sweden and Finland-  gathered  around the theme "Storytelling and what makes us laugh". Below one participant writes in Finnish and Swedish about the day.


Storytelling eller ansatsen att berätta en historia!
 Ashley Ramsden, grundare av The School of Storytelling, UK, samlar en grupp till session kring Storytelling: en workshop utlovas om skrattet och om vårt humorfattiga liv. Ashley Ramsden uppmanar deltagarna att ta med en kort egen story att utforskas. Och han poängterar att den inte behöver vara rolig och inte berättaren heller. Snarare är det bättre att inte vara det utan att vi i gruppen får ha det roligt! Och hans säger att hur ofta är inte de flesta av oss en underbar röra, en tragedi på två fötter och fullständiga idioter. Ashley understryker att det är detta som gör oss till människor och att införliva detta i storyn vi berättar är medicinen och magin!

Jag deltar i workshopen och får från första stunden prövas i att bemöta mig själv som berättare, bemöta lyssnarnas begär på storyn och storyns väsen!
Vid presentationen får vi ge oss själva ett epitet: Jag är Ashley i den rutiga skjortan! Jag är Camilla i de blå skorna, Jag är Maria i den blommiga kjolen, Jag är Paulo med den starka bringan osv. Mina associationer går till indianstammars namn som ofta bär ovanliga betydelser. Nyligen då Johnny Depp blev adopterad av en indianstam fick han ett nytt namn ”Mah-Woo-Meh”som betyder ”jag kan förvandla mig”. För mig var de Blå skorna betydelsebärande hela dagen!
Förmiddagen går med övningar i grupp, eller par eller en tillsammans med en annan … och den story var och en har med sig får vänta. Ömsom stirrar vi tyst in i den andras ansikte i det oändliga och tar med oss en upplevelse, ömsom lyssnar vi bredvid den andra utan kommentarer. Det handlar om att en stund berätta, beskriva sig själv som om man stod framför sig själv och berätta ”hur det är” just nu helt enkelt. Den andra känns det som att tjänar som ett vittne. Dagen går med uppvärmningsövningar och plötsligt är vi där: Var och en skall berätta sin story i en grupp med fem. Och där i gruppen har tre fått personer fått bestämda uppgifter. En skall avbryta berättaren allt emellanåt med frasen ”Så där var det nog inte”, en annan skall vid tillfälle med en handrörelse upp mot taket visa att nu är det dags att berätta vad i storyn som berör berättaren på djupet – kanske något från barndomen. Sen skall denna med handrörelse i nedåtgående riktning föra berättaren tillbaka till storyn. En tredje skall med finger tecken visa att berättaren skall fortsätta berätta utan ljud! Och sedan med att återupprepa rörelsen kalla berättaren till att berätta så orden ljuder. Och en i gruppen bara lyssnar på storyn.

Skratten kommer och berättaren sätts på prov med sina associationer, minnen och sin framställning. Aldrig blir den story jag tagit med mig berättad. Men jag har en mycket rikare förståelse för:
vad det centrala är i storytelling och vad storyn svarar på
vem jag är som berättare
vilka kval jag bakat in i storyn
Situationen, omständigheterna kring det urgamla berättandet har uppenbarats för mig.
Om jag också sist och slutligen bara har fått erfara ansatsen av att berätta en historia!
Camilla i de blå skorna
Storytelling tai tarinan alunalku
Ashley Ramsden, The Shool of Storytellingin, UK, perustaja kerää ryhmän Storytelling sessioon: luvassa on workshop naurusta ja meidän huumoriköyhästä elämästämme. Ashley Ramsden kehottaa osaanottajia tuomaan oman tarinan mukaan tutkittavaksi. Ja hän huomauttaa että sen ei tarvitse olla hauska kuten myöskään ei kertoja! Pikemmin on parempi että ei ole vaan että me ryhmänä saamme pitää hauskaa! Ja hän toteaa että kuinka usein me olemmekaan ihana sekamelska, tragedia kahdella jalalla ja täydellisiä idiootteja. Ashley painottaa että tämä tekee meidät ihmisiksi ja sen liittäminen tarinaan jota kerromme on lääke ja magiaa!
Osallistun workshopiin ja saan ensihetkestä koetuksen kohdata itseni kertojana, kohdata kuulian tarinanhimoa ja tarinan olemusta.
Esittelyssä annamme itsellemme atribuutin: Olen Ashley ruudullisessa paidassa. Olen Camilla sinisissä kengissä! Olen Maria kukallisessa hameessa! Olen Paulo – vahva rintainen! Assosiaationi menevät intiaaniheimoihin joilla on merkityksiä antavia nimiä. Äskettäin kun intiaaniheimo adoptoi Johnny Deppin hänelle annettiin uusi nimi ”Mah-Woo-Meh” joka tarkoittaa ”voin muuttaa itseni”. Minulle Siniset kengät olivat merkityksenkantajia koko päivän!
Aamupäivä kuluu eri harjoituksin – ryhmässä, kaksin tai yksin toisen kanssa… ja tarina jonka jokainen kantaa mukanaan saa odottaa. Joskus tuijotamme hiljaa toisen kasvoja loputtomiin ja palaamme uusin kokemuksin, toiste kuuntelemme toisen vieressä ilman kommentteja. On kyse siitä että hetken kertoo, kuvaa itseään ikään kuin seisoisi itsensä edessä ja kerta kaikkia kertoa ”miten nyt on”. Tuntuu kuin toinen toimisi siinä todistajana. Päivä menee lämmitysharjoitteluin ja sitten yht´äkkiä olemme siinä. Jokainen kertoo tarinansa viiden hengen ryhmässä. Mutta ryhmässä kolmelle henkilölle on annettu etukäteen tietty tehtävä. Yhden tulee vähävälin keskeyttää kertoja sanoin ”Noin se kyllä ei ollut”, toisen tulee viemällä käsi kattoa kohti osoittaa että nyt on aika kertoa mikä tarinassa on henkilökohtaisesti koskettavaa – ehkä jotakin lapsuudesta. Sitten sama henkilö viemällä käsi takaisen tuo kertojan jatkamaan tarinaa.  Kolmannen tulee sormimerkein osoittaa että kertojan on nyt aika jatkaa tarina ääneti. Ja sitten käyttäen samaa merkkiä osoittaa että nyt saa kertoa taas kuuluvasti! Ja yksi ryhmässä on kuuntelija.
Nauru nousee ja kertojaa koetellaan assosiaatioin, muistoin ja esityksellisyydessä. Tarina jonka olen tuonut mukanani ei koskaan tule kerrottua. Mutta ymmärrys tarinakerrontaa kohden on syventynyt:
mitä tarinoinnissa on keskeistä ja mihin tarina vastaa
kuka minä olen kertojana
mitkä tuskat olenkaan upottanut kertomukseen
Tilanne paljastaa minulle ikivanhan tarinoinnin ehtoja. Joskin olen vain loppujen lopuksi kokenut tarinan alunalun kertomisen!
Camilla sinisissä kengissä


Ingen kommentarer:

Tilføj en kommentar